Det där med barn

Ja, jag är ju inte bara fru. (Jag vet att jag är en hel massa saker förutom det, ) Jag är mamma också.

Jag var alltid den i skolan som alla trodde skulle få barn först, jag har alltid älskat barn och skött bebisar så fort jag fått möjlighet jämt. burit, bytt blöjor, nattat, torkat kräk, matat, lekt osv osv osv.

Jag längtade så mycket efter att få barn och trodde alltid att det skulle vara meningen med mitt liv ( och på många sätt är det ju det, barnen är det mest fantastiska vi har och allt vi vill är ju att skapa ett så bra liv som möjligt för dem) Min dröm var att få vara hemmafru och bara sköta om hemmet och barnen och inte behöva stressa iväg dem på förskola utan låta dem vara hemma i flera år.

Men när barnen väl kom, en efter en, så insåg jag rätt snabbt att det där med att vara hemmafru och sköta barn var INTE min grej.

Första halvåret är mysigt. Att få amma, ha en bebis sovandes i famnen och allt det. Fantastiskt. Men sen kommer en tid på typ ett år som är så otroligt jobbig. I alla fall för mig. Allt går ut på att springa efter, se till att inget hamnar i munnen, trots osv. Nej.

Jag började jobba när båda barnen var ca 7 månader. Bara några dagar i veckan, men åh så fantastiskt det var att få komma iväg. Ut. Bort.

Jag har ett sådant fruktansvärt stort behov av egentid och speciellt sedan de blev två barn i huset är det där nästan omöjligt att få. När Alva var liten stängde jag in mig i badrummet varje kväll och låg i timmar i badkaret bara för att få vara ifred, och ha min kropp ifred.

Och plötsligt kändes förskola som ett fantastiskt alternativ. Inte för att jag egentligen är speciellt förtjust i att andra vuxna ska spendera mer tid med mina barn än jag själv. Men för att jag, för att få behålla min förstånd, behövde få en paus.

Jag är så otroligt imponerad av föräldrar som är hemma med sina barn i flera år, och jag tror att barn på många sätt mår otroligt bra av att få vara hemma med sina föräldrar. Men det kräver också att man som förälder orkar det utan att bryta ihop varje dag.

Jag gillar inte att leka. Inte det minsta. Jag är ingen lektant som kan ligga på golvet med mina barn i timmar och lägga klossar i en låda eller bygga med duplo. En liten stund går det, men sedan är jag så fruktansvärt less.

Pyssel däremot, och att vara i köket tillsammans med barnen, det är grejer. Även om mitt tålamod ändå är nästintill ickeexisterande,

Och nu, när de börjar bli äldre så blir det bara roligare och roligare att göra saker ihop.

De börjar även att uppskatta varandra mer nu när de är äldre, eller ja, Elsa har alltid uppskattat Alva, men känslorna har inte alltid varit jätte varma tillbaka. men nu har det verkligen börjat vända. Och det är så roligt att se vilken fin relation de håller på att få!

'